Jag sitter på badrumsgolvet och tittar upp på mina vänner som snart ska ut på krogen. En lockar håret, den andra sminkar sig och den tredje vet inte vad hon ska ha på sig. Det finns inget annat jag kan göra än att beundra dem. För om det var upp till mig så skulle jag också gå på 200-dagarsfesten. Fira att vi snart tar studenten. Men det kan jag inte…
     Det är det som gör min sjukdom så jobbig att leva med. Acceptera att de saker jag vill göra i livet just nu kan jag inte och det gör mig så arg. Allt jag vill göra är att ställa mig ute på gatan och skrika ”Jag hatar IBD”. Men
det gör jag inte. Då skulle jag väl hamna på psyket, som om jag inte fått nog av sjukhus…
    Precis som jag handskas med min IBD finns det säkert något du också handskas med. Något som tär på dig. Allt från kroniska sjukdomar till psykisk ohälsa eller något så litet som en relation som gått fel. Och det är okej. Det är okej att du aldrig orkar, vill gå i taket och skrika halsmandlarna ur halsen på dig. För det vill jag med.
    Vi är inte ensamma. Vi måste förstå detta – vi är inte ensamma. Vi kommer aldrig vara ensamma och det kommer alltid finnas någon som handskas med samma saker som oss. Någon som förstår oss. Men det tar tid och det kommer ta tid tills vi hittar dessa personer. Men jag lovar att när ni väl hittar den här personen, kommer livet kännas lite lättare. Jag trodde jag var den enda på skolan med IBD, men det var jag inte. Jag är inte ensam. Det är inte du heller. Vi är aldrig ensamma, vi behöver bara hitta rätt person. Precis som jag hittar någon som förstår mig, kommer du också hitta någon och när du väl gör det – hoppas jag att det är en av de finaste personerna du känner.