ny bloggportal
Det är bara tillfälligt
Allt jag ser
Är en hög med läxor
Väntades på mitt bord
Ångesten är så
stor
Förstår han inte?
Att prestationsångesten
Tar över mig
Om slukar mig som ett
Svart hål
In i tomma intet
In i något vi inte vet
Sen slår det mig
Det är bara tillfälligt
Det svarta hålet
Högen med läxorna
Prestationsångesten
Det kommer inte finnas där
För alltid
Bara tillfälligt
Tillfälligt
Det kommer alltid finnas någon som oss
Jag sitter på badrumsgolvet och tittar upp på mina vänner som snart ska ut på krogen. En lockar håret, den andra sminkar sig och den tredje vet inte vad hon ska ha på sig. Det finns inget annat jag kan göra än att beundra dem. För om det var upp till mig så skulle jag också gå på 200-dagarsfesten. Fira att vi snart tar studenten. Men det kan jag inte…
Det är det som gör min sjukdom så jobbig att leva med. Acceptera att de saker jag vill göra i livet just nu kan jag inte och det gör mig så arg. Allt jag vill göra är att ställa mig ute på gatan och skrika ”Jag hatar IBD”. Men
det gör jag inte. Då skulle jag väl hamna på psyket, som om jag inte fått nog av sjukhus…
Precis som jag handskas med min IBD finns det säkert något du också handskas med. Något som tär på dig. Allt från kroniska sjukdomar till psykisk ohälsa eller något så litet som en relation som gått fel. Och det är okej. Det är okej att du aldrig orkar, vill gå i taket och skrika halsmandlarna ur halsen på dig. För det vill jag med.
Vi är inte ensamma. Vi måste förstå detta – vi är inte ensamma. Vi kommer aldrig vara ensamma och det kommer alltid finnas någon som handskas med samma saker som oss. Någon som förstår oss. Men det tar tid och det kommer ta tid tills vi hittar dessa personer. Men jag lovar att när ni väl hittar den här personen, kommer livet kännas lite lättare. Jag trodde jag var den enda på skolan med IBD, men det var jag inte. Jag är inte ensam. Det är inte du heller. Vi är aldrig ensamma, vi behöver bara hitta rätt person. Precis som jag hittar någon som förstår mig, kommer du också hitta någon och när du väl gör det – hoppas jag att det är en av de finaste personerna du känner.
Novell: Jag, hon han
Vill ni ha något att lyssna på medan ni läser? ;)
”Gör det inte”, viskar Agnes i hennes öra.
”Snälla…” vädjar Agnes.
Men hon ignorerar henne, låtsas som att hon inte är där. Hon gör tvärtemot det Agnes säger och går mot dörren. Det enda som lyser upp det mörka rummet är ljuset från nyckelhålet. Hon drar in ett djupt andetag och rör vid dörrhandtaget med försiktighet. Precis innan hon ska trycka ner dörrhandtaget så vänder hon sig om, tittar på Agnes, hoppandes på att hon ska kunna se hennes ansikte i mörkret. Förgäves, mörkret visar inget annat än skuggor.
”Öppna inte…” viskar Agnes och sätter gråten i halsen.
Hon lyssnar inte. Utan öppnar dörren.
Inte ett enda löv på träden är grönt, alla är antingen lila, röda eller bruna. Hösten har satt sin prägel i oktober månad. Duggregnet träffar fönstret och glider sakta ner för fönsterutan. Hon tittar bara ut, säger ingenting. Betraktar världen utanför fönstret. Regndropparna som sipprar ner för fönsterutan har samma takt som tårarna som rinner ner för hennes kinder. Långsamma, rytmiska och okontrollbara. För ingen kan kontrollera vädret, precis som ingen kan kontrollera hennes tårar. Inte ens hon själv.
Han slår henne. Agnes tittar på. Det finns inget Agnes kan göra förutom att blunda, hoppandes på att det ska vara över snart men det är det inte. Snart är det Agnes tur. Agnes vet det, hon vet det.
”Snälla sluta”, vädjar hon gråtandes.
Han slutar inte. Istället river han upp hennes blus för andra gången idag. Smeker henne och riktar blicken mot Agnes. Han ler. Agnes skakar på huvudet, hoppandes på att bilden i huvudet snart ska försvinna. Att allt det här ska ta slut. Men det gör det inte.
Agnes skriker, skriker tills hon inte kan andas mer. Hon hyperventilerar så pass mycket att hon tuppar av. Han gör ingenting. Struntar i att Agnes har tuppat av, utan fortsätter med det han tänkt göra.
”God eftermiddag Isabelle”, kliver kvinnan fram in i rummet.
Isabelle vänder sig om och möter kvinnans obekanta ansikte. Isabelle reagerar inte utan nonchalerar kvinnans hälsning. Vänder sig om, tittar ut ur fönstret samtidigt som hon gungar lite lätt på gungstolen.
”Jag heter Nancy”, tittar hon prövandes på Isabelle som ignorerar hennes existens. Det är precis som hon inte är där, bortglömd.
”Du behöver inte vara rädd för mig”, försöker hon igen, förgäves.
”Jag vet inte om du vet detta…” börjar hon men avbryter sig själv, hoppandes på att Isabelle ska besvara hennes tappra försök. ”men jag är ny… och precis som dig har jag inte heller många vänner här… och jag vet ju att det är lunch nu… ska vi inte försöka äta tillsammans?” ler hon prövandes.
Isabelle vänder sig om och ger äntligen ifrån sig en reaktion. Hon säger ingenting utan skakar bara på huvudet. Nancy suckar för sig själv och rycker på axlarna.
”Äsch, jag behöver nog inte äta i alla fall, vi kan ju sitta här – du och jag.”
”Du måste äta”, säger Agnes och tittar vädjandes på henne.
Hon svarar inte.
”Du måste äta”, rör hon sig mot henne och sätter sig bredvid henne. Agnes tar upp smörgåsen som bara består av lite smör och matar henne lite lätt. Hon har ingen ork att äta själv. Men med Agnes hjälp blir livet lite lättare.
Agnes ser till så att hon äter hela smörgåsen. Sen börjar hon äta på sin egen smörgås, trots att orken i kroppen är så gott som borta så tvingar hon sig själv att ta ännu en tugga – för hennes skull. Inte sin egen. Utan hennes. Hon måste vara stark, för henne.
”Förlåt”, viskar hon till Agnes och sätter gråten i halsen.
”Det är inte ditt fel.”
Hon svarar inte utan tittar bara på Agnes, drar benen närmare mot kroppen och omfamnar sina knän. Hon lutar sig mot väggen och lägger huvudet mot knäna. Agnes säger inget mer utan tvingar i sig de sista tuggorna.
Nancy tittar på klockan, den är redan halv. En halvtimme har gått och Isabelle har inte ens försökt att inleda en konversation med henne. Nancy tittar ut genom fönstret och inser att hon, precis som Isabelle inte har någon här.
”Jag lämnar kvar maten, ifall du blir hungrig sen”, reser Nancy sig upp.
”Jag kommer att titta till dig lite senare, innan jag slutar”, ler hon mot Isabelle och börjar röra sig mot dörren.
”Tack”, viskar hon tyst för sig själv.
Men inte tyst nog, för Nancy hör henne, vänder sig om och ger henne ett varmt leende tillbaka.
”Du behöver inte tacka mig”, säger hon och går ut genom dörren.
Isabelle svarar inte utan reser sig från stolen och går mot sängen. Bredvid sängen står ett vitt nattduksbord med två lådor. Hon drar ut den första låda och tar fram ett fotografi på två små flickor. De ligger i gräset och håller om varandra. De är lyckliga, i den stunden var dem det. Hon torkar bort sina tårar och betraktar det gamla fotot hon haft sedan barnsben. Det är den enda bilden hon har kvar. Alla andra bilder förstördes.
Isabelle stryker tummen över den ena flickans ansikte, precis som om hennes beröring verkligen skulle kunna träffa flickan på bilden. Isabelle skakar på huvudet. Hur kan ett ynka fotografi kännas så varmt mot fingertopparna?
Hur mycket hon än vill så vet hon att i den här världen, den hon lever i, kommer de aldrig ses igen. Hon slänger sig bakåt i sängen och stirrar rätt upp i taket. Finns det ett liv efter döden? Frågar hon sig själv.
Han ler för sig själv innan han drar ner handtaget. Idag är det Agnes tur. Tanken gör honom galen. Det får honom att vilja rycka upp dörren, ta tag i henne och slita av henne kläderna. Men det gör han inte. Han behåller sitt lugn, kliver in i rummet och ler mot dem. De möter inte hans blick, tittar ner i golvet, hoppandes på att det snart ska vara över.
”Du är så vacker, vet du det, hjärtat?” Tittar han på Agnes, lägger handen precis nedanför hakan på henne, så att hennes blick möter hans.
Hon svarar inte honom. Det gör honom rasande.
”Svara mig för i helvete”, skriker han och smäller till henne på kinden.
Agnes faller mot golvet och drar handen över kinden.
”Vad har jag sagt om att inte svara mig”, skriker han åt båda två.
”Förlåt”, får hon ur sig.
Agnes säger ingenting, tittar inte ens på honom. Allt hon kan tänka på är hennes kokheta kind.
Agnes säger ingenting, tittar inte ens på honom. Han har lämnat ett avtryck på hennes ena kind. Allt Agnes kan tänka på är den kockheta smärtan som ges ifrån kinden. Precis då reser hon sig upp, springer mot Agnes och honom. Det första hon gör är att slå till honom hårt på ryggen.
”Låt henne vara”, skriker hon så halsen svider. Han knuffar bort henne och riktar uppmärksamheten mot Agnes istället.
”Res dig upp för i helvete”, rycker han tag i Agnes arm och drar upp henne från golvet.
Han släpar ut henne ur rummet.
”Nej!” Skriker hon.
”Släpp henne”, gråter hon.
Han slänger ut Agnes ur rummet och låser igen dörren.
”Gör inte illa henne”, skriker Agnes och bankar på dörren.
Men det finns inget Agnes kan göra. Han slår henne gång på gång och allt Agnes kan göra är att banka på dörren. Hjälplös.
”Hej igen”, ler Nancy när hon kliver in i rummet.
Isabelle tittar lite lätt upp och undrar vad klockan är. Hon reser lite lätt upp ur sängen och vänder blicken mot klockan som hänger på väggen. Halv fem. Hur kan det redan vara middag?
”Du var inte hungrig sist vi sågs, men jag antar att du är det nu?”
”Inte så vidare”, svarar Isabelle tillbaka.
Nancy går mot sängen och lägger brickan på det vita nattduksbordet.
”Hur kan du inte vara hungrig?” Tittar hon frågandes på Isabelle.
”Varför jobbar du här?” Tittar Isabelle frågandes på henne.
”För jag vill hjälpa människor.”
”Du kan inte hjälpa mig.”
”Varför inte?”
Isabelle svarar inte, utan sätter sig upp i sängen så att hon sitter bredvid Nancy. Hon sträcker fram fotot som hon hållit så nära brösten under tiden Nancy varit borta. Nancy tar emot fotot och betraktar bilden noggrant.
”Den är fin”, ler Nancy och tittar på Isabelle.
”Det var en fin dag”, ler hon tillbaka.
De säger ingenting på ett tag utan betraktar fotot i tystnad. Det är ingen jobbig tystnad, mer än avslappnad sådan.
”Jag började jobba här på grund av min mamma. Hon är nämligen psykolog och har framförallt hand om människor som lider av djupa depressioner. När jag var fyra så sa pappa alltid ’mamma räddar liv’ för det var ju det hon gjorde, såg till så folk inte tog livet av sig. Men när jag blev äldre så slutade pappa säga så. När jag skulle gå ut gymnasiet och välja högskola berättade jag för mamma att jag ville gå i samma fotspår som henne. Jag ville också rädda liv. Jag minns hennes reaktion än idag. Hennes ansikte blev lika vitt som nattduksbordet där. Hon var tyst och sa ingenting först. Det var som att hela hennes värld hade rasat samman och allt som fanns kvar var ångest. Hon sa ingenting på flera minuter och jag frågade aldrig vad det var. Tillslut mötte hon min blick och sa ’Nancy, alla liv går inte att rädda’. Jag minns att jag satt där och sa att alla liv visst gick att rädda. Men hon skakade på huvudet och sa att hälften av dem hon hade hand om tog livet av sig i alla fall. Att vad hon än sa till dem så valde de den andra vägen. Jag var helt förkrossad, jag trodde ju hon skulle vara stolt. Glad. Glad över att jag valt att bli som henne. Men det var hon inte. Hon sa att jag inte skulle gilla yrket efter ett tag och inse att vad jag än gjorde så var vissa individer förlorade. Jag kommer ihåg hur jag sa att det inte var sant. Att alla liv faktiskt går att rädda. Jag väntade aldrig på hennes svar utan stormade ut ur rummet, argsint och upp till mitt rum. Där och då, bestämde jag mig för att vissa henne, att alla liv faktiskt går att rädda. Även de med tankar som åskmoln, till och med dem. Ingen själ är förlorad, inte ens de med rakbladen i hand.”
Isabelle kämpar mot tårarna som satt sig fast i halsen. Det Nancy berättat för henne känns så äkta, så personligt. Så hon berättar också. Hur hon hamnade på psykiatrin. Från början till slut. Nancy lyssnar helhjärtat och kan inget annat än att känna medlidande med elva åriga Isabelle.
”Jag hade en gång en syster. Men hon finns inte mer. Det är hon på bilden…”
”Förtjänar vi det här?” Frågar hon Agnes.
Agnes skakar hastigt på huvudet och tittar rasande tillbaka på henne.
”Nej det gör vi inte! Det är inte vårt fel!”
”Men varför är vi kvar här? Varför gör inte någon någonting?”
”För det är bara vi som vet. Men jag tänker inte låta honom göra illa dig något mer, förstår du det?” Skriker Agnes bestämt mot henne.
Hon nickar bara och kryper in i Agnes famn. Agnes håller om henne tills tårarna slutar rinna ner för hennes rosenröda kinder. Sen börjar Agnes tänka. Tänka på hur hon ska få ut dem därifrån.
Agnes tittar sig omkring i rummet. Det ligger två madrasser på golvet i varsitt hörn och det finns inga fönster i det gamla källarrummet. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som vet. Rummet har inga lampor i taket. Men vid Agnes sida av rummet finns det en liten lampa, en sådan som barn har när de rädda för mörker. Utan den finns det ingen belysning i rummet.
”Lyssna på mig”, säger Agnes till henne och möter hennes blick.
Hon nickar som svar och torkar bort en tår.
”Jag kommer att dra ut kontakten till lampan…”
”Nej det får du inte! Vi kommer omslukas av mörker”, avbryter hon henne.
”Var inte rädd för mörkret, jag kommer skydda dig. Jag kommer aldrig någonsin låta honom skada dig igen, förstår du det? Jag älskar dig. Innan jag drar ut kontakten vill jag att du ställer dig precis intill dörren, så att när dörren öppnas kan du bara springa iväg. Jag vill att du springer bort mot dörren och hittar hjälp medan jag tar hand om honom. Förstår du det? Du får inte misslyckas annars dör vi här.”
Hon skakar på huvudet och börjar gråta hysteriskt.
”Jag kan inte…”
”Jo det kan du. Du är starkare än vad du tror”, pussar hon henne på tinningen.
”Gör som jag säger”, Agnes drar med henne till dörren.
Hon kryper ner precis som Agnes sagt åt henne att göra, sen drar hon ut kontakten. Nu är de omslukade av mörker. Både på in- och utsidan. De säger ingenting, sitter där tysta i mörkret och väntar. Väntar på honom.
Efter ett x-antal timmar öppnas dörren och hon springer ut ur dörren precis som Agnes sagt åt henne att göra. Han jagar henne. Agnes skyndar sig efter med nattlampan i handen. Precis när han ska få tag i henne lyckas Agnes slå till honom med nattlampan i bakhuvudet. Han faller ner mot golvet med händerna för bakhuvudet.
”Helvete”, ryter han och vänder sig om.
Agnes fortsätter att slå. Ger henne en sista blick och skriker, ”Spring! Spring!”
Hon gör som Agnes säger och springer. Springer upp för trapporna, fram till källardörren. Hon rycker upp dörren och kommer in till hallen. Det är ljust. I bråkdelen av en sekund kan hon inte göra något annat än att stå där och betrakta ljuset hon inte sett på länge.
Lika hastigt som hon valt att stå där valde hon att lämna platsen. Så hon springer, upp för trapporna, upp mot dörren. Av ren panik lyckas hon inte låsa upp dörren. Så hon kämpar och tillslut får hon upp dörrhantaget. Hon vänder sig om, tittar mot källardörren med ångest. Agnes, hon kan inte lämna Agnes. Så hon springer tillbaka till källardörren.
”Agnes!” Skriker hon.
”Spring! Snälla spring”, gråter hon
Hon skakar på huvudet. Tårarna kan inte sluta rinna ner för hennes kinder. Men Agnes tvekar inte en sekund, utan ber henne springa, springa mot dörren bort till friheten. Så hon samlar all kraft och mod hon har i kroppen och springer. Springer för Agnes. Springer för att hon vet att om hon stannar kvar den en minut till kommer allt detta vara förgäves.
Allt hon lämnar kvar efter sig i den där äckliga källaren är Agnes. Det sista minnet av Agnes. Hur han sitter gränslad över henne, slår henne tills hennes sista andetag är tagna och hennes ansikte färgas lila.
”Är det din storasyster på bilden?” Frågar Nancy henne förtvivlat när hon är klar.
”Ja det är Agnes.”
Krönika: Låt inte den mörka känslan av meningslöshet ta över dig
Har ni också känt att livet inte har samma mening längre? Att världen som brukade vara så färgglad är nu trist och grå. Jag har… Det fanns en tid i mitt liv där allt som tidigare varit en del av min vardag inte var det längre. Saker som tidigare i mina ögon varit självklara var inte det längre. Att gå upp ur sängen var inte lika lockande, att gå ut och socialisera sig fanns inte på världskartan och att göra saker var helt enkelt inte lika lockande. Livet som en gång haft en mening hade det inte längre. Det jag behövde under den här tiden men inte fick var förståelse – förståelse om att det är okej att vara ledsen. Istället fick jag höra hur jag borde rycka upp mig.
Många vet inte om att den deprimerade hjärnan inte kan rycka upp sig. Det är okej – det är okej att du inte förstår. Vi är alla olika individer vilket gör att vi aldrig kommer förstå varandra. Din sorg kommer aldrig vara densamma som min precis som min sorg aldrig kommer vara densamma som din. Därför kommer vi aldrig förstå varandra till fullo och det är okej.
Om det inte vore för mina närstående skulle jag förmodligen ligga i min säng gråtandes precis som jag gjorde den där sommaren. Trots att världen inte hade en mening fick människorna runt mig att uppskatta livet igen. Trots att de inte hade förståelsen till varför jag mådde dåligt hittade de ett sätt att tränga sig in på ett bra sätt. Till dig där ute som ligger och gråter dag in och dag ut. Som känner att din värld inte har samma betydelse längre: ge inte upp. Jag vet att det är jobbigt – jag har varit där du är. Trots att jag varit där förstår jag dig inte men jag vet att du kan ta dig ur det. Vet du varför? För det är ett bra liv med dåliga dagar, that’s allt.
Trots att din värld inte är lika rolig längre just nu betyder det inte att den kommer vara rolig i framtiden. Kanske inte idag, imorgon eller om en månad men en dag kommer den vara lika rolig som förut. Låt inte den mörka känslan av meningslöshet ta över dig. För jag lovar dig min sjuka vän, en dag kommer du skratta så mycket att du gråter.
Du kommer gå på en bra konsert, träffa din idol, ta studenten, få ett jättebra jobb och resa. Du kommer få fina minnen som kommer färglägga dina mörka. En dag kommer livet inte vara lika svårt. Jag lämnar 2015 som en lycklig person och när klockan slog 00.00 gick jag in i 2016 som en frisk person. Vart du än befinner dig kommer du en dag göra samma sak.
The war inside a beautiful mind - English
I was laughing so hard, I couldn’t breathe and Draven was laughing too. He was good at that, making people laugh. Draven grew up with one sister. According to his mother he was the funny and creative one, while his sister was the smart one. She applied to college, and was what his mother called ‘a gifted child’. Because they were different, she could never love them the same. She loved them differently because they were two different people, but the amount of love was the same.
“You know I love you?” He said kissing my hand. For some reason my cheeks always blew up in a red tone every time he said he loved me. He sure as hell was good at making people laugh – but he was better at making me blush, that was one thing for sure. “Yeah I do”, I nodded and smiled right back at him. He took my hand, pulled my hand close to his lips, and gently kissed my hand.
“Babe, please keep your eyes on the road”, I mumbled. “My eyes are on the road”, the smile on his face was bigger than before. “Gosh Draven, you are such a tease you know that right? I am not the road, that’s the road”, my hand slipped out of his and slowly started to point at the real road. “My final destination at the end of this trip is going to be you, just so you know”, he blinked at me. I rolled my eyes and ignored his comment.
“I love you too, you know…?”
“I know babe”, he laughed. “Good, now: do you want the love in your life dead? Of course not, you want me alive, just like I want you alive. So keep your eyes on the road, please Draven.”
“Ranya? Are your worried that something is going to happen to us? Cause it won’t, I know how to drive.”
I wanted it to stop - the hurting, but no matter what I did the hurting never stopped. My head was spinning, and I felt like throwing up. I was trapped in the maze of sorrow that was slowly getting smaller. There was no way out. No matter how fast I was running, no matter which way I choose to run through, a wall was always in the end of the maze. I wasn’t able to breathe, the anxiety was taking over again and before I even knew it I was screaming again. The screaming was so loud that it made my mother run into my room. As always: she didn’t say anything, instead she holds me until my panic attack stops.
My grandmother used to tell me about how the sun loved the moon so much he died every night to let her breathe. If that was true, the sun was dying right now to let the moon breathe. The story itself is beautiful, it’s heartbreaking – the sun has to die otherwise the moon will never breathe again. So the sun chooses to die
“What’s on your mind, honey?” My eyes turned towards him. “The sun”, I shrugged my shoulders. “The sun? Why, the sun?” I shrugged my shoulders again, not knowing what to say. “I don’t know…” His eyes was slowly drifting away from the road, and drifting into my direction. “Babe, you can tell me anything”, his voice is calm, and heart-warming. “When I was a child my granny used to tell me a story, it’s silly actually…” I looked out of the window, the world was turning dark, and all you could hear was the sound of the radio. “Tell me the story”, his voice warm and caring.
“When I was a child, my granny used to tell me a lot of stories. My favourite one was the one about the sun loving the moon. She told me that every night the sun loved the moon so much he died every night to let her breathe. If that was true, the sun has to die every night. The sun can never see the one he loves, and neither can the moon. So every day they risk their lives for each other. It’s tragic and it makes me sad, because I can’t imagine a life without you.”
For a moment he stayed silent, and took a deep breathe. “You know I can’t imagine a life without you either, right?” I nodded carefully and looked towards him. His hazel-brown eyes were sparking. I had never seen him so serious before. “You know how people say love is unconditional? Well that’s not the case here, I don’t love you unconditionally. By loving you unconditionally the reason I am with you is forced. I don’t force myself to be with you or love you. I love you because I want to love you, and I am with you because I want to be with you. Not the other way around. I choose every day to be with you because I want to Ranya.”
In a fraction of a second my world fell apart, before I knew it the car had gotten off the road and fallen upside down…
Time flew by and I was lying wide awake in my bed, I wasn’t screaming anymore. My mother left as soon as I calmed down. She forced me to eat something and told me everything would be okay. The thing is nothing was okay anymore. My mind was a battlefield full of haunted memories that I didn’t want anymore.
Everyone said they understood my pain that they knew what I was going through because they had lost someone too. But the thing is they would never understand how I feel. They can say they understand that they’ve been through the same thing. But the truth is; they haven’t. You see: we are all different and experience things in different ways, our feelings aren’t the same. We feel and love differently - therefor they will never get it, even when they try to. Their sorrow will not be the same as mine, just as my happiness will not be the same as theirs. Therefore they will never understand my actions, just like I will never understand theirs.
***
* a year later*
I was staring at the window when a familiar voice called my name, “Ranya?” I turned around and found my mother staring at me standing next to the door. “I just want you to be happy again. I know that inside your head there is a war between your memories and your life in the present, but you have to let go, honey. You can’t let yourself drift away like this. I don’t want to lose you”, she cried.
“I’m slowly pulling away from the world around me. I’m slowly and sadly drifting away from the people I love - into a black hole. I can’t control it. My emptiness is taking over my daily life and there is nothing I can do about it. Sometimes no matter how hard you try or no matter how badly you want something it just won’t end up as you want it to. Sometimes the world feels just as empty as my inside. And I am genuinely sorry about that”, for the first time in 365 days I did not cry.
Krönika: För det är skolverkets fel att ungdomar blir psykiskt sjuka
